Ayr, Skottland 2009.

Iklädda några bilar startade resan den 5 mars mot det heliga landet för tjugo st Ylenspelare.
Att åka till Whiskeyns hemland för whiskeyns skull, är inget jag normalt skulle göra, men efter att ha smakat
drycken i dess rätta miljö är jag villig att konvertera.
Men nu var det hockey vi skulle spela, vår högst duglige researrangör Lars Lundahl, hade på något
outgrundligt sätt luskat fram några lag i Skottland.
Det är inte vanligt med skottar på en hockeyrink, så att få fram tre lag i det landet krävde sin man.
Och som han gjorde det, han borde flytta folk ut i världen istället för möblemang i jönköping. 

Vi landade i Prestvick kl 14.00 efter en c:a 1,5 timmes flygfärd rakt västerut, detta medförde en sparad timme
i tidzonsdjungeln, vilket innebar ytterligare tid att förtära denna vackra dryck som omnämns här ovan.
Från flygplatsen skulle vi transportera oss med tåg som passerade titt som tätt utanför flygplatsen.
Vi fick en beskrivning om hur att åka tåg i Skottland av en dam som var född i detta land, men sedan många år
bodde i Sverige.
Trots en svensk beskrivning, ett möjligt tåg, en station bort lyckades vi ändå åka fel, felet var dock inte
Lundahls, utan det var Tjommens fel,,,? så var det.
Lite svensk hövlig ödmjukhet från Stabben löste dock problemet, och vi satt snart i tåget igen på väg
tillbaka en station.
När denna korta färd på järnvägen var till ända, var promenaden till hotellet inte lång, max tre hundra meter,
då får Tomas Persson för sej att byta skor, han sa att han hade skoskav, det kanske var så jag kan ju inte veta allt.
 
Väl på hotellet som hette S.t Andrews blev vi tilldelade ett uppsamlingsrum för våra hockeytrunkar, de har en
benägenhet att sprida dofter som efter ett tag inte är så speciellt mysiga. ( inte min i alla fall ).
Rummen var som på tv, fast större, samt hyste ett helt otroligt skithuspapper, Conny liknade det med att,"citat, torka sej med ett par manchesterbyxor. slut citat".
Nu var vi inkvarterade, och baren på hotellet fylldes i en hast, det blev lite dricka i några timmar, vilket är en
förutsättning för att delta i vårt lag.
Men det de flesta i allmänhet, och jag i synnerhet hade förträngt, var att vi skulle spela match kl 21.30 på
kvällen, vi skulle hämtas av ett gäng från annan ort för att spela uppvisningsmatch, vi fick stryk med en del mål,
jag tror inte någon höll koll på hur många. Det dock alla märkte var att det var en väldigt liten is, men det
troddes kunna bero på drickan.
Tillbaka till hotellet i en jävla fart på fel sida vägen, var vi strax förankrade i baren igen, där husfrun lagat en
soppa och brett lite mackor, detta föll oss alla på läppen, och kvällen avlöpte i normal Ylenanda, med lite
brottning, borttappade attiraljer, här stannade bandspelaren för dag ett.
 
Dag två inleddes med frukost a la Storbritannien, med rostade mackor, och ägg o bacon, plus nån form av
korv som kallades mac knake.
Sedan skulle dagens utfyktsmål besökas, Glasgow! 
Vi satte oss åter i ett tåg som i tid och otid gick från stationen, en resa som tog c:a 40 min gick igenom ett
landskap som i stort sett bestod av golfbanor.  Väl där så var klockan 10.30, och det visade sej att barerna inte
öppnade förrän 11.00, vilket var en misskalkylering vi inte räknat med.
Så det blev att glo en del, och tro mej man hinner se det man vill se på en halv timma. Moderna museet
Glasgow square, och braegatan.
Vissa trodde sej inte hitta i denna stad, så de bestämde sej för att ta taxi till torget, en förvånad rattvridare tog
detta sällskap runt några kvarter, och parkerade på nästan samma ställe de klev på, dom var redan framme där
dom steg in i taxin.

På en typisk pub kom jag att tala med en nittio årig gammal man, jag passade på att fråga denne åldring vad det var för sorts whiskey man skulle dricka i detta land, han som var så gammal borde ju veta. Han talade i väl tre minuter, av vad jag förstod en halv minut om att den bästa av drycker hette  Glen nånting.
Då sa jag att det heter nästan alla i Göteborg. Han tittade förvånat på mej och sa nåt till bartendern som genast kom med ett glas, det var en god dryck,
jättegod.
Vi drack väl några sådana, sedan gingo vi trallande hand i hand ut på stan, farbrorn skulle åka hem så han följde inte med ut i vimlet av skottar, väldigt glada till mods började vi genast leta efter nästa ställe.

Telefoner började ringa och i stort sett hela Ylen Oilers var snart samlade på en annan pub, vissa åt där en bit, men ska man äta nåt i skottland så är det haggis.
Vi var några stycken som blev tipsade om ett välrenomerat haggishak ett par kvarter bort, och eftersom vi nu kände staden väl, behövdes ingen vidare information.

 Conny som var drivande i valet av mat sa att det man bör, och ska dricka till denna rätt är whiskey.

Ingen sa emot, och det var överstyvt, som pölsa ungefär.
Fram på eftermiddagen drog vi oss så sakterrliga mot stationen för att ta oss tillbaka till Ayr, lite färdkost införskaffades i en liten butik i närheten av polishuset.
På tåget tog denna snart slut, och innan vi visste ordet av så var vi åter igen på den station vi kommit till första dagen.
Då ingen av oss besitter den förmågan att på ett tydligt och korrekt sätt göra sej förstådd på ett främmande språk med hög promillehalt i blodet, bestämde vi oss för att acceptera att vi var framme.

 Och faktiskt fanns det en pub där också.

Det blev taxi därifrån till hotellet, där nu alla åter var samlade, Mer brottning, och ännu fler borttappade grejer, sedan tog Christer och Fredde micken på kareokescenen, och drog iväg ett ABBA medley som hade gjort en döv ledsen.
Därefter kom det en del lokala näringsidkare i chaufförsbranchen för att ta oss ut i det väntande nattlivet, om
detta vet jag inget mer än det som berättats för mej och det sas mej att ett flertal av våra spelare förde sej
väldigt väl på dansgolven. Själv avlutade jag kvällen i ett mycket djupt och uttömmande samtal om krisen i välfärden med Esping och Soda, över ännu ett glas av den bärnstensfärgade dryck som jag kom att tycka så mycket om. Bandspelaren stannar.
 
Dag tre, turneringsdag.
Slitna så till den milda grad, var byggnaderna som inhyste den lokala isen, en curlingis med tekningspunkter, och med en sarg som var 80 cm hög och lutade utåt.
Vi hade vid frukosten fått glasklara instruktioner om hur vi skulle spela av vår coach M Lundin. Taktiksnacket pågick c:a tio minuter, och på väg till ishuset visste ingen hur vi skulle spela.
Ett citat ur uppsnacket säger allt. - Dom som vilar spelar????????????? Det troliga är att det funkade i hans huvud.
Men ingen ko på isen som man säjer, vi startade den första matchen mot Hamilton Hawks vid tvåtiden, och de gav oss inga som helst bekymmer. De slogs tillbaka med 3-0, Därefter blev det lite vila till nästa match, och arrangörernas enda miss i detta mästerskap var att det inte serverades någn god dricka i hallen.
Så då bestämde sej Esping och Stabben att på detta råda bot, och gick över gatan i full hockeymundering för att besöka en pub.
Esping fick inte ens av sej skridskorna, och fick dricka gratis p.g.a att han sa att han var utvisad. Hårdingar är populära i Skottland.

Den andra drabbningen stod mot arrangörsklubbrn Ayr Jets, dom hade ett mycket skridskoskickligt lag,men det hjälpte inte, vi vann med 1-0. Ännu en paus och nu besöktes puben av några fler.
När match tre skulle spelas hade de flesta lärt sej att spela på en curlingis, och när vi i sista gruppspelsmatchen mötte det lag som vi fick stryk mot på uppvisningsmatchen, Irwin Tigers, var det inget snack, 4-0 skrevs slutresultatet till och vi var i final mot Ayr Jets.
Finalen var en hård drabbning, med ett ganska fult spel på sina håll, det stod 2-2 när det var 2 min kvar, och det kom en rensning från Ayr Jets försvar, då hoppade det in en snaggad liten ettrig jävel med boxarnäsa in från deras bås och kom fri med vår eminente målis Tomas Åberg, och kunde göra mål. 
Ett solklart regelbrott, men inga protester hjälpte, och vi förlorade finalen med 3-2
Turneringens bäste målvakt blev dock våran påläggskalv Thomas Åberg.

Nu var det banketten.
På väg från curlinghallen bestämde vi att det skulle tas ett par dragnaglar på rummet innan festen, detta ansågs vara ett så bra förslag att vi knappt märkte den udda syn som kom framför oss, en bredaxlad hockeyspelare med skidskor på stod och patade med en ung tanig man i kilt och säckpipa, vid en busshållplats, så det kan bli.

Väl på rummet,och med ett diskussionsämne gällande Carolin Af Ugglas vara eller icke vara i melodifestivalen, talade Lundin om att hon inte tog sej väl ut på scen.
Jag sa som det var att jag inte hört låten, var på Lundin sjöng den för mej,,,,, Jag tyckte inte heller om den.

Till baren vi kom, och där var det fullsatt med lokala hockeyspelare som sjöng kampsånger från andra våningen.
Vi sjöng med efter bästa förmåga med Lundin, Christer, och Fredde i spetsen. Då gick väldigt många ut och rökade.
Lundahl och jag satt och pratade med Ayr Jets tränare, en man i sextioårsåldern med vitt hår och tre tänder, han berättade en rolig historia som varken jag eller Lundahl begrep ett ord av, men kul var den.

 Ponken var poppis i baren, iklädd Ossie Ozbourne peruken, Stabben o Frippe bröt arm med skottar, Niklas briljerade med sin CCCP Plunta, Blomman fick efter många försök in rätt öl, det var kort sagt lika roligt som alltid.
Nästa gång ska vi åka till ett land där dom är ännu sämre på hockey, Spanien .  Lundahl har tagit tag i det.
Ibland så önskar man att man kunde leva på att ha så här kul, men det sliter.
 
Vid luppen Bo Hall